Så, jag har nu insett att Anna gillar mig. WTF. Eller okej, jag har börjat inse att det går att tolka det så i alla fall. Igår hade vi båda lite dötid så jag drog på mig mina snyggaste kläder och träffade upp henne i stan på en snabb fika, sedan mötte jag upp halva hennes familj?! Och de var så trevliga och öppna och verkade gilla mig med.
 
Alltså vad händer? Det är inte ens en vecka sedan jag träffade henne första gången, och nu har jag redan fikat med henne tre gånger och träffat sju familjemedlemmar? Fast jag är ju bara "en kompis". Ja mer än så förstår jag inte. Hon skriver hur mycket hon gillar mig som person, hur skön jag är, hon undrar mycket om min sexualitet, hon frågar vad jag söker och attraheras av hos en partner... Det går nog att tolka som att hon tycker om mig liiite i alla fall? Eller?
 
Girl I'm confused. Men jävlar vad hon gör mig glad! Tänk att det finns sånna människor!?
 
Märker ni vilken omtumlande vecka jag haft? Och när jag ser det lite ovanifrån; VILKET ÅR?! Hela 2014 ger mig svindel. Har det hänt på riktigt? Seriöst? Jag är så lyckligt lottad. Men mer om detta vid årsslutet. Jag känner mig SÅ redo för 2015 om jag ska vara ärlig, allt dettahar varit överväldigande. Men ska hinna ligga med några mer innan dess. :)))))
 
 
Kom precis på att jag vill ju inte vara i ett förhållande? Jag vill ju vara singel? Jag har ju massa killar/tjejer jag vill ligga med och dejta? Inte kan jag försöka övertala mig själv om att det är ett förhållande jag vill ha?
 
Har jag fel? Är jag bara rädd?
Tänk om A-J 13 år, när hon satt där vid msn och loggade in och ut för att hennes (och alla andra tjejers) crush skulle lägga märke till henne, hade vetat vad jag sysslar med just nu. Det var tre år på högstadiet som var så äckligt jobbiga för jag var så fruktansvärt kär. Jag hade gjort allt för att bara få spendera en dag med honom. Han behandlade mig som luft är vi möttes i korridorerna. Nästa dag kramade han mig och satte sig bredvid mig. När jag hör ordet player är det alltid honom och hans beteende jag tänker på. Fy fan vad han kunde få mig att må helt underbart med en blick, och så groteskt vidrigt när han ignorerade mig. Ja, det var inte heller kul när min bästa vän stod och hånglade med honom mot mitt skåp varje rast i ett halvår, heller. Jag startade min första blogg för att jag var tvungen att skriva av mig. Det var väl så det började, allt detta skrivande, haha! 
 
Varje gång jag ser honom, även nu många år senare, är det som en kniv i magen. Det hugger verkligen till. Jag har aldrig varit så kär, och jag kan fortfarande få en sjukt stark panikångest när jag tänker på honom, och hur dåligt han fick mig att må.
 
Och sen för ett par veckor sedan matchade vi på Tinder. Och nu började vi skriva med varandra. Och jag liksom... Är över honom? Jag har makten i konversationen? Och JÄVLAR vad jag framställer mig själv snyggt. Med en fin utbildning, ett bra jobb och ett jävligt fint liv. Det kan han gott ha och läsa om, och avundas.
 
Hur hände det här? 
 
Jag ska få honom att vilja ha något han aldrig kommer kunna få.