.

Fint 15
Tror jag bestämmer mig för att lägga ner det här nu. Ni som gärna vill fortsätta ha någon som helst kontakt kan ju maila mig, men har tänkt på det länge och orkar inte riktigt med stressen det innebär att behöva dölja sig själv hela tiden. Kram kram, tack för alla fina saker ni skrivit :)

Värre blev det

Nätter, Svåra känslor 2
Gårdagen blev om möjligt ännu sämre efter att jag "lugnat ner mig" på cafét. Bilen stannade mitt på vägen och jag insåg där och då att jag glömt tanka. Paniken. Kan ni bara förstå paniken... På något sätt löste jag det men det var förfärligt. Jag fick använda bilens sista krafter ur batteriet och klenade mig fram till närmsta gas station. Där och då hatade jag allt som hade med livet att göra. 
 
Idag är det bättre. Skaffat många nya vänner. Vi har hängt hela kvällen. Skrattat och ätit. Pratat om Tinder och killar. Och sen på hemvägen körde jag själv hem i mörkret med en bil som låg jättenära bakom mig flera kilometer. Den följde till och med efter mig när jag körde in på min drive way. Ut kliver en kille och säger "sorry if I scare you, but..." JAHA MEN DÅ ÄR DET OKEJ. Det visade sig att han bara ville varna om att något var fel med min baklampa. Men still, var livrädd hela vägen. 
 
Btw jag kanske ska ge Tinder en chans här ändå. Jag saknar att gå på dejt (och att ligga...). We'll see we'll see...
 
HAHA förresten! Rotade igenom min mail för första gången på evigheter eftersom den krånglat, och såg att en stooor nyhetssida frågat mig ifall jag vill skriva en debattartikel hos dem om dejting. Men man var tvungen att ha med bild och namn, så blir tvungen att skippa det erbjudandet...

Det hände tillslut

Svåra känslor 8
Jag har klarat mig så jävla bra hittills. Allt har gått i ett flow och jag har haft tur med allt, kommit bra överens med vänner och kollegor, börjat känna mig hemma på min gata och lyckats hålla bra kontakt med min familj där hemma i Sverige. Jag har lärt mig köra bil the Californian style och älskar vädret mer och mer.
 
Men idag kom den. Smällen. Jag körde vilse när jag skulle ta motorvägen till ett shoppingcenter. Blev tjurig och frustrerad över att mitt lokalsinne är så dåligt. Jag skulle shoppa men hittade inget snyggt. Och när jag väl hittade något som såg bra ut, så fanns det inte i min storlek. Inte ens i närheten av min storlek. Jag var helt ensam i ALLA affärer och alla som jobbade där glodde på mig. Det hela slutade med att jag stressat plockade på mig tre stora svarta klänningar och smet in i ett provrum. Där inne började jag störtgråta. 
 
Varför passar inget? Varför är jag så tjock? Varför tog jag inte med mig fler plagg när jag flyttade hit? Varför sitter allt så jävla obekvämt? Varför gör de inte plagg i min storlek, har jag verkligen gått upp så mycket i vikt? SÅ stor är jag väl ändå inte? Varför måste jag ha bh på mig, den skaver ju ändå bara. Varför kan jag inte shoppa som en normal person? Varför gråter jag? Varför flyttade jag hit? Vem är jag nu? Vad händer med det livet jag byggde upp i Sverige, försvinner allt det nu? Inser jag verkligen vad fan jag har gjort? Inser jag att jag lämnade ALLT när jag flyttade över Atlanten på obestämd tid? Klarar jag verkligen det här? Varför tog det så lång tid för mig att göra slut med mitt ex? Vad tänkte jag med? Varför gjorde jag så? Hur gör jag nu? Vem FAN är jag nu? Och igen: vad FAN har jag gjort?
 
Tittar mig själv i spegeln och ser att halva ansiktet är svart av all rinnande maskara. Och näsan rinner. Och jag har ingen servett. Förlåt Forever21, men jag torkade bort sminket med en av era svinfula svarta trikåklänningar. 
 
Ingenting passade. Jag stack till Starbucks för att äta något. Allt äcklade mig. När jag såg något jag tycker om så hörde jag "fast då kan du inte klaga på att inga kläder passar, skyll dig själv om du äter choklad" i huvudet. Så jag åt inget alls. Åkte hemåt tomhänt. Körde fel. Började gråta igen i bilen. Mobilen höll på att dö. Inga kartor att kolla på. Och jag hade bråttom till jobbet. 
 
Det var en usel dag idag. Jag hoppas kvällen blir bättre. Och jag vet att jag inte borde känna efter så mycket nu i början, men jag behöver ventilera mina känslor här eftersom jag inte kan uttrycka mig lika beskrivande på engelska för mina vänner här borta. 
 
(Hmm, tror jag har pms nu när jag tänker efter...)
Till top