Jag är livrädd för sommaren. Livrädd. Utöver det att man ständigt vill, men ändå inte vill, exponera så mycket hud som möjligt, blir man så självmedveten och kroppskritisk att det enda man kan tänka på är hur höstens stenhårda träningsschema ska se ut. Inte nog med att man mår dåligt över sin kropp de andra tre årstiderna, menar jag.
 
Nej, hade det bara varit det som var problemet hade ju lösningen varit relativt enkel. Det går att fixa, menar jag. Men jag har mycket större problem än så. En grov ångest. Många får depression under den mörka tiden på året, när hösten går till ända och vinterns eviga skugga lägger sig över vårt land. Min depression kommer dock under högsommaren, när det rör sig mot sensommar. Så mycket saker man borde gjort men aldrig tagit tag i. Så många solnedgångar man inte spenderat titta på med folk man älskar. Så många stunder i nattens svalkande sommarvind som man inte gått hand i hand med sin själsfrände. Jag lyckas inte ens få till snygga one night stand (okej då, där överdrev jag. På den fronten har jag för en gångs skull tur). 
 
Och så är det mycket minnen som kommer upp till ytan. Drömmar som aldrig blev av. Sorger. Jag har ingen kärlek. Jag har gett upp hoppet om att hitta det där. Det finns en kille jag börjat gilla (helvete A-J, vad sa vi om det där?! Känslokallt skulle det ju vara!). Han har börjat försöka göra mig svartsjuk. Berättar för mig om hur han umgås med tjejer på kvällarna, hur bra han har det och hur mycket han trivs. Jag svarar inte ens. Jag ser bara mörker. Idioten vet ju att jag gillar honom, så jag förstår inte på något sätt hur någon vinner på det här. Min lösning är att ägna mig åt andra killar istället. Många andra killar. Flirtar med i princip allt som rör på sig. Killen vet inte vad det är han förlorar.
 
Det är en ångest. Att man ska hela tiden vila, men ha kul, sola, bada, skratta, umgås. Det går inte ihop. Det går bara inte. Jag saknar något i mig. Jag saknar ett sällskap jag trivs med. Min flykt till havet, där jag skulle få andas, reflektera, lyssna på musik och gråta för mig själv, blev istället en svettig dimma av trötthet, insekter och för mycket folk vid klipporna. Jag får ge det ett försök till ikväll. Kanske hjälper en flaska vin. Jag har även en sak att berätta, men den avvaktar jag med ett tag till.
Fredag kväll. 23:20. Sätter mig på bussen. 23:42, framme. Möts upp av Mattias. Hemmafest. Mycket folk. Skor överallt. Nykter. Alla andra är fulla. Musik. Rosévin. Super ikapp. Rikemansbarn. Takterasser. Utsikt över hela stan. Kristallkronor. Dyra glas. Jacuzzi. Dans. Skratt. Blickar. 04:01, övervåningen. Hans rum. Hans säng. Ska "sova". Lägger mig. Av med kläderna. Blundar. Känner. Närmre. Närmre. Händer. Kramar. Vänder mig om. Mötande läppar. Vackra kyssar. Bra kyssar. Händer överallt. Orgasmer. Många orgasmer. Värme. Svett. Andetag. Sömn.
 
10:34. Vaknar. Bakfylla. Förvirring. Huvudvärk. Trasselhår. Ensam. Kollar mobilen. Köket. Mat. Kallprat. Flaskor. Burkar. Glas. Småstädar. Kram. Hem. Dusch.
 
Och nu kan jag göra om allt igen.
Mattias,
Okej, jag har fått ett nytt beroende. Tinder.
 
För er som inte vet; Tinder är en dejting-app. Den kopplas till Facebook, men det syns inte. Man får välja ett par bilder på sig själv att visa, vilka preferenser man har (tjej/kille och ålder) och inom hur långt avstånd man vill leta. Sen kommer det upp en bild på en kille - antingen svarar du ja eller nej. Sen kommer en ny kille: ja eller nej? När både du och en kille svarat ja på varandra, så får ni båda ett meddelande "Ni två har en match!" och så kan ni börja chatta. Simpelt! 
 
I princip sållar man bland killar och väljer ut de mest knullbara. Är de tända på dig också, kan ni börja skriva och bestämma när ni ska ses och ligga. På två dygn är jag uppe i 78 matchningar. Och bland dem har jag hittat Modellen, Mattias, Filip och ett flertal andra gamla ragg. Kort sagt, ALLA har Tinder. Och nu även jag. Och det funkar, tror jag i alla fall. Igår bjöd tre olika killar ut mig att ses på kvällen. Idag får vi se om jag får napp. Uppdaterar er självklart imorgon om så blir fallet.
Jag vaknar upp och hör kyrkklockorna, precis som så många andra söndagsförmiddagar. Denna gång är jag dock på en ny plats, men ändå i min del av stan. Det är inte min säng jag ligger i, inser jag snart. Så vem är det som ligger och håller om mig? En snabb genomgång av gårdagen krävs...
 
Vid elvatiden på lördagskvällen åkte jag hem till en 18-årig tjej där hon och hennes tjejkompisar satt och drack vin. I en svinfin, enorm våning i mitten av stan. Högt i tak, kristallkronor, stuckaturer, antika vackra möbler och allt det där man själv drömmer om. Vi lyssnade på hög musik och jag hörde tjejerna sitta och diskutera killar, sex, ragg, pengar och kläder. Standard med andra ord. "Pappa förde över 5 000 kronor till mitt konto nu, så vi klarar oss nog ikväll". Jag skrattade och sa att de var bortskämda (uppskattades inte...). Vi åkte in till stans hetaste klubb, kom in i VIP-hänget och gick in gratis. Dagens (eller i alla fall dessa) kids känner ALLA och har inga problem med att komma in vart de vill, trots att de inte har åldern inne. 
 
Vi hade väldigt kul i alla fall, fick gratis shots av alla bartenders de kände, dansade, skrattade, flirtade, jag hamnade på toaletten med en av tjejerna jag inte alls kände. Där bjöd hon in till ett tio minuters långt deeptalk blandat med att vi visade bilder på mobilerna på våra senaste ragg. "Snyggt jobbat A-J! Är han modell eller?!". Tänka sig att det är han! 
 
Vi fortsatte dansa och jag möter upp tisdagens ligg och hans snygga vänner. Vi dricker och dansar, jag träffar gamla vänner och en kille jag hade en crush på i högstadiet. Han hade blivit riktigt snygg, hade vit skjorta och snygg frisyr. Vi börjar prata och det kommer fram att även han hade en crush på mig back in the days, vilket är så jävla typiskt att det kommer fram först flera år senare. Vi hade kul, pratade, snackade om gemensamma vänner och hade väldigt kul. Klubben stängde tre (varför så tidigt?!) och jag och killgänget drog vidare till nästa ställe. VIP och gratis igen såklart, upp och dansa, och självklart möter jag Bartendern i baren. Vi hälsar, ler, han bjuder på drinkar, jag ber om vatten (det börjar nog bli dags att dra hem...) och tiden går. Det diskuteras ifall jag ska dra hem till en av de snygga killarna i gänget, Njaa det beror på ifall jag får till det med den här tjejen osv. Så vi ramlar ut från klubben och jag bestämmer mig för att gå hem, om än motvilligt för jag börjar fan tröttna på att alltid gå upp för det där berget med klackar. 
 
Jag hinner gå ungefär tio meter innan en kille kommer fram och börjar prata med mig. Jag skrattar och säger att han inte kommer få till det ikväll, sorry men jag behöver gå hem och sova (faktum är att jag har en kompis som lånar min lägenhet och jag har lovat att inte dra hem någon kille denna natten). Han fortsätter ändå följa mig upp för de långa gatorna och jag säger att han får skylla sig själv, för när jag väl är framme kommer han inte få hänga med in. Jag får plötsligt bilder i huvudet av att något hemskt händer, där jag inte dyker upp i min lägenhet någon gång, så jag ber killen om hans legitimation. Sedan smsar jag min husgäst hur läget är och ger henne personnummer och namn, "Killen heter Mattias och är skön, men man vet aldrig."
 
Mattias och jag fortsätter promenaden och plösligt stöter vi på en kille som sitter och frågar om cigg. Jag svarar att "Nja, du kan få en, men först vill jag se ditt körkort". Det är förvånansvärt lätt att få en kille att langa över sin plånbok till en! Han heter Filip och är fem år äldre än mig. Jag smsar även hans personuppgifter till min kompis, för jag märker att han också börjar följa med mig på min väg hem. Han är snygg, inser jag. Väldigt snygg. Fina märkeskläder, frisyren ser bra ut och han är skön. Plötsligt säger han Här bor jag! och bjuder in oss till hans lägenhet. Jag är fett tveksam, säger till dem att om ni våldtar och mördar mig, kommer jag knivhugga er. Dom skrattar och lovar att så är inte planen. 
 
Plötsligt sitter jag och Mattias på Filips sovrumsgolv medan han ligger i sin säng, då kommer även en tredje kille in i lägenheten. Jag skrattar, ser mig, tre män och en säng, och konstaterar att antingen blir detta den värsta natten i mitt liv, eller en av de bättre.
 
Filip säger åt mig att lägga mig bredvid honom och jag ber de andra killarna att lämna rummet. Jag lägger mig i sängen och tittar honom i ögonen. Han börjar le, jag ler tillbaka. Han tar händerna runt mitt ansikte, tittar mig i ögonen och sen på mina läppar. Sedan kysser han mig. Jag börjar ta av mig kläderna, han hjälper till. Jag drar mina fingrar genom hans hår, fortsätter kyssa honom och tar på hans kropp. Jag hittar tatueringar och magrutor. Klockan är sex och solen har redan gått upp utanför hans fönster, men vi fortsätter ett tag till tills vi till slut somnar.
 
 
 
Så, nu vet vi hur jag hamnade här. Vem är då killen? Tja, han är fem år äldre, snygg, lång och välklädd, har en fin lägenhet och jobbar uppenbarligen som modell (HUR LYCKAS JAG?!). Vi vaknade upp tillsammans och hade sex en gång till, innan jag började ta på mig kläderna och röra mig därifrån. Han följde med mig ut för att köpa frukost. När jag vek av och styrde upp mot mitt berg, frågade han "Vart är du på väg? Vi ska ju köpa frukost". Så jag hängde med en bit till och vi satte oss och tog varsin cola på en bänk. Där pratade vi om allt och inget, skrattade och pratade om gårdagen. Han frågade vem fan den där Mattias var, jag svarade att jag inte hade en aning. Vi pratar om sex och förhållanden, om våra ex och om vad vi båda är ute efter. Han chockas av min rättframhet när jag säger att jag helst bara vill ligga runt. Men sedan säger han att det är väl hans grej just nu också (hello obvious). Nåväl, jag bestämmer mig för att det är dags att dra hem, börjar gå och han frågar "Vadå, får jag ingen kram?" och jag vänder mig om och ser honom sträcka ut sina armar och bjuder på ett leende. OKEJ DÅ ASSNYGGA VACKRA KILLE, JAG KRAMAR DIG VÄL DÅ. 
 
På vägen hem, på en väldigt värdig walk of shame, möter jag en kompis som jag skulle träffa senare på dagen. Hon frågar vart jag varit, och när jag skrattar och säger att jag är på väg hem så kopplar hon inte alls. Det är så långt ifrån hennes värld att leva som jag gör. Så jag förklarar att jag varit hemma hos någon kille och att jag nu håller på att ta mig hemåt efter en timmas sömn. Hon ser chockat på mig och undrar vem killen är. Ja inte fan vet jag, tänker jag, och fortsätter hemåt. Aldrig tidigare har jag varit på väg hem i sex timmar på en väg som borde ta 30 minuter. Men fan vad värt det var att ta det där stoppet hos en random kille som bad om cigg. Lite chansningar får man ta i detta liv.
 
JUST det. Mattias ska bjuda ut mig på dejt ikväll. Om det blir av så kommer det nog räknas som mitt livs första seriösa dejt? Middag liksom? Wish me good luck! 
Bartendern, Blogg, Ferre!, Filip, Iiiiiiih!!!, Mattias, One night stand, Sommarflirtar,
HA! Jag hade mina aningar om att det skulle kännas bra, men jag ska inte ljuga. Det känns underbart.
 
Igår kväll hörde nämligen en hel del intressanta människor av sig till mig (utöver mitt exs psykolog dårå). Först killen som jag låg med för två veckor sedan. Han vill ses igen. Jag svarade trevligt mot honom men utan vidare intresse (mestadels för att jag inte har något större behov av att ses igen). Och sedan hörde en annan kille av sig. Alex. Alex (!!) hörde alltså av sig, med små hintar som att gilla bilder på min Instagram och skicka små subtila meddelanden. Och hur reagerar jag på detta? Jag känner mig smickrad men svarar honom inte alls. Jag är alldeles för bra för honom. Och det börjar han kanske inse nu ett par månader senare.
 
Och när jag vaknade imorse ser jag två missade samtal på mobilen från Modellen. Han hade ringt klockan tre inatt och ville väl antagligen ses. Jag får väl en ny chans ikväll hoppas jag, det har (bara) gått fyra dagar sen jag senast hade sex, men som jag nämnt tidigare så vänjer man sig lätt vid den här livsstilen där man dejtar en hel del och ligger med två olika killar i veckan. Och ni vet ju hur förtrollande bra sex jag och Modellen har ihop... Tydligen kan han inte heller få nog. HEHE.
 
Solen skiner och jag är så jävla lycklig. Vacker, solbrun, välklädd, eftertraktad, avslappnad, ledig och lycklig. Och med en go lön i plånboken efter att ha slitit halva sommaren på en svettig arbetsplats. Jag älskar verkligen livet.
Alex, Blogg, Ikväll SKA jag ligga!, Jag är underbar!, Modellen, Sommarflirtar,
Mitt exs psykolog ringde mig idag igen. Och jag svarade. Min oro var inte befogad; samtalet var positivt och givande. Jag försökte få fram och ge så mycket information som möjligt under vårt korta samtal. Han sa att han har svårt att komma över mig, har inte kunnat gå vidare och behöver veta ifall det finns någon chans för oss att bli vi igen. Mitt svar var ett tydligt Absolut inte.
 
I övrigt passade jag på att fråga honom hur mitt ex mår. Ifall han mår bättre sen senast vi pratade. Och när jag hörde att det går bättre för honom både i privatlivet och i karriären började jag gråta. Tårarna rann. Det gör de även i detta nu när jag skriver detta. Det känns befriande, att det finns en chans även för honom att komma vidare. Det är en människa jag en gång älskat och jag vill honom inget ont. Det jag vill är bara att han lämnar mig ifred.
 
Jag hoppas att detta kan bli ett avslut för honom. För jag har sedan länge gått vidare.
Exet,
Jag vet, jag vet, tiden går och inga inlägg produceras. Till mitt försvar prioriterar jag varken blogg eller sömn nu under denna hektiska jobbperiod. Men vet ni vad? imorgon går jag på semester. I fyra veckor. som en vuxen person. Semester liksom. Kan ni förstå att det känns helt underbart och overkligt när man är van vid att jobba året runt? 
 
Tisdagen bjöd på en ovanligt lyckad utgång och en lika bra fylla. På natten lyckades jag inte få tag i Modellen, så jag råkade visst hamna hos en annan kille jag känner. Vi skulle bara sova ihop, inget mer. Men jag var full och när jag låg där mitt i natten och kände i min svank att saker pågick innanför hans kalsonger, kunde jag inte låta bli att vända mitt ansikte mot hans och kyssa honom. Och det fortsatte ett tag tills vi gick ännu längre. En natt med två väldigt intensiva orgasmer - jag är nöjd. 
 
Dagen efter ramlar jag ut från lägenheten med gårdagens kläder, klackar och ett stort bitmärke på halsen. Ett, för mig, helt nytt område av stan och jag har ingen aning om hur man hittar till bussen. Så jag frågar en (snygg) kille som jobbar på ett café om vägledning, och han tittar granskande på mig, ler och svarar "du kommer inte härifrån va? Bussen är där borta" med en menande blick och skrattar. YES DUDE, this is a walk of shame. No shame though. Jag skrattade och sa "Tack! Döm mig inte!" och gick därifrån med vetskapen att killen högst troligt tittade på min rumpa hela vägen bort. Nåväl.
 
Jag känner ingenting alls för den här killen, det var bara rent fysiskt just den kvällen. Vilket känns väldigt skönt; att slippa bli känslomässigt involverad. Det är även bra att syssla med andra killar mellan omgångarna med Modellen; det är dumt att låsa sig och bli för fäst vid en och samma person.
 
Just nu mår jag så jävla bra. Semestern kommer inte en dag för tidigt och jag ska sova och åka till havet imorgon. Fan vilken dröm. Ett störande moment är dock att jag idag på jobbet ser ett missat samtal på mobilen. Jag letar upp numret och det tillhör mitt exs psykolog... I don't even know where to begin... Han kanske ringer upp imorgon igen? Ska jag svara då? Är jag skyldig att svara då? (I mitt huvud har han begått självmord, eller dött, eller dödat någon, eller skadat sig själv, eller ber om en förklaring från mitt håll osv... Jag VILL inte ha detta i mitt liv. Försvinn. Jag mår alldeles för bra för det här.)
MEN DET VAR DÅ SJÄLVASTE FAN.
 
Lite så känner jag. Varför kan inte mina känslor liksom lyssna på hjärnan någon gång? Om så bara för en enda dag? Varför kan jag inte bara vara nöjd?
 
Jag har insett hur det ligger till nu. Vad det här sökandet går ut på. Eller snarare vad det är jag sysslar med. Jag VISSTE inte ens att jag sökte efter något. Men uppenbarligen var jag blindare än jag trott...
 
Varenda gång jag är med någon, om det så är min syster, Modellen, ett random one night stand eller en nära vän, så kan jag inte riktigt leva i nuet. Jag längtar hela tiden efter att få vara med någon annan. Som att jag inte är helt nöjd med det sällskapet jag är i just nu.
 
Jag är den där som alltid sitter med mobilen. Alltid. Alltid finns det någon mer intressant att smsa, höra av sig till, svara eller spana in på mobilen. Det är så jävla tråkigt att det är så. Varför är det så svårt att lägga ner den och bara lita på att om det är något viktigt som händer, så kommer det att märkas? Varför är det så viktigt för mig att hela tiden dubbelkolla alla sociala medier och meddelanden? Vad är jag ute efter egentligen?
 
Jag måste bli bättre på det här. Men hur? Har ni några tips? Jag kanske ska börja med att inte sova med mobilen på kudden bredvid mig...
Min fredag har varit allt annat än glamourös. Startade med att vakna upp sjuk, vilket inte gör mig ett dugg förvånad eftersom jag igår ofrivilligt jobbade över till midnatt när jag egentligen borde sjukanmält mig för längesen. Jag vet att jag är på väg rakt in i den där välkända väggen, men jag kör på ändå.
 
Med tanke på hur mycket jag jobbar och aldrig vilar (och knappt har tid till träning) så är min sexlust inte vad den hade kunnat vara. All denna potential, och jag slösar bort den på att jobba? Hursa? Vad sysslar jag med? Vad hände med att njuta och utnyttja livets fulla potential och älska och ta hand om sig själv? Får klura på det där idag nu när jag äntligen tagit mig modet att släppa taget om min arbetsmoral och faktiskt ska vara hemma hela dagen. Har nu landat på min molnsmjuka säng bland lakan och kuddar efter ett kämpigt tidigt besök hos barnmorskan för att lämna blod och urin. Ja alltså, jag tog tester för diverse könssjukdomar. Lämnade sedan vårdcentralen med en lite lugnare mage än jag haft de senaste veckorna. Fan, det där kan verkligen ge en ångest. Skräckord som HIV och graviditet. Nej usch, nu lämnar vi det där och lovar oss själva att för alltid använda dubbelt skydd! Minst!
 
Dagens syssla blir nu att försöka vara helt själv resten av dagen och bädda ner mig tillsammans med datorn för att ta mig igenom hela säsong 1 av The L Word. Och gråta och eventuellt snora en hel del. Känn med mig, tyck synd om mig. Håll tummarna för att jag inte har klamydia. Och snälla, kan inte någon komma över med blommor och choklad och alvedon och kärlek och närhet? Hade varit hjälpsamt.
Ja, ni kan ju dra era egna slutsatser om nattens äventyr baserat på rubriken...