Så... Kristian var här i helgen. Ringde mitt i natten och kom över, vi har skrattat i mängder och pratat och gosat (och haft massor av sex såklart). Så himla skönt, då jag känt mig så ensam på senaste. Jag har liksom inget gäng, ingen tillhörighet, ingen partner, ingen grupp. Jag är helt ensam just nu. Mer än jag någonsin varit, men också med fler vänner än jag någonsin haft. Och det är faktiskt rätt skönt. Jag hade kunnat flytta från den här staden, från Sverige, till och med från Europa, utan att känna att jag sårar någon. Jag har bara mig själv att ta hand om.
 
Men igår kändes det så tomt. Och då var jag glad att han ringde. Men efter ett tag märker jag att jag mest bara vill vara själv. Jag har ett för starkt beteende hemma hos mig där jag helst bara har gäster över för en kväll, men stannar de för länge så kan jag inte vara mig själv (forever singel, verkar ju så).
 
AH detta babbel som bara bråkar runt i mitt huvud den här söndagen (hela den här hösten ärligt talat). Ska försöka få honom att bjuda ut mig på dejt ikväll, kanske gå på bio eller något annat sådär typiskt dejtigt? 
 
För fan A-J. Chilla lite på det nu. Ett kk-förhållande är ju trots allt också ett slags förhållande.
Jag älskar att ni dagligen är så många som kommer in hit till min lilla värld och läser om mitt... Liv? Singelliv? Min tankevärld? Ja vad är det egentligen? Det är flera gånger i veckan jag funderar på att lägga ner hela skiten. Men sen ser jag hur många ni är som läser. Osynligt, men ni läser i alla fall. 
 
Det finns en del som händer som jag så gääärna vill dela med mig av. Men jag får inte. För det är strikt "A-J, det här har inte hänt. Det här berättar du inte för någon." Och så står jag där helt tomhänt. Lever lite med tanken att om jag inte får berätta det för någon, har det ens hänt på riktigt då? Eller är allt bara påhittat i mitt huvud? Jag har ju (tydligen) ett behov av att dela med mig av saker... Och så ofta får jag ångest av att jag delar med mig av för mycket. All denna ångest alltså, what to do with it...
Nej, jag tror inte på att det där med besvarad kärlek kommer att hända mig. Det finns saker här i livet jag med all säkerhet kan säga kommer att hända mig (fuck att jinxa, nu ska ni bara läsa). Som att jag alltid kommer att ha det bra med min ekonomi. Och att jag kommer att leva länge. Och att ifall jag någonsin kommer att föda barn, så är sannolikheten stor att jag kommer drabbas av något slags förlossningsdepression.
 
Bland alla saker jag är säker på, så är det där med besvarad kärlek inte en av dem. Jag kommer att älska människor som också älskar mig, både partners och vänner. Jag kommer att hitta många människor att kyssa, spendera natten med, resa med, skratta med, att älska livet med. Men jag har så väldigt svårt att se mig själv kär i en person som är kär i mig. Det kommer inte att hända. Jag har gett upp alla tankar och all tro på det. Och vet ni? Det gör inget. Jag är inte ledsen över det. Det känns faktiskt ganska skönt. Nu kan jag fortsätta leva mitt liv och veta att det är nu livet är. Och på något sätt känns det som att allt här i livet går att påverka och styra på något sätt, förutom det där med kärlek. Så varför ägna någon tid och energi på det? Det är inte i mina händer. Jag trivs så bra med mitt liv, och jag tror ärligt talat att de många människor som försöker få mig att skaffa pojkvän eller helt enkelt sluta träffa så många killar, de är bara avundsjuka. De önskar att de också hade vågat. De önskar att de också hade levt det liv jag lever.
 
Jag kan ju fortfarande göra precis allt själv (eller med nära vänner), som jag hade kunnat göra om jag var i ett förhållande. Exempelvis resa, äta middag, dejta, skaffa barn, skaffa bostad, ha sex, ha kul, känna mig älskad, klättra i karriären och till och med bli omkramad när jag sover. Jag ser inte riktigt varför folk spenderar hela sina liv på att söka efter en enda person, när det finns hundratals omkring en som kan ge så mycket mer (eller visst förstår jag det, så mycket som den där monogama tvåsamheten har romantiserats och hyllats).
 
Jag såg på en sån där hjärtekrossande, fin kärleksfilm idag i sann Notebook-anda. Och jag fällde inte en enda tår. För att för första gången såg jag på en sådan film utan att försöka relatera till mig och mitt liv, som alltid är så långt ifrån det som filmen berättar om. Och nu blev det bara en fin historia om en fin tjej och en fin kille som blev så väldigt vackra tillsammans. Och det gjorde mig glad, men påverkade mig inte alls på samma sätt den här gången. För nu vet jag ju. Det där är inte för mig. Jag är för mörk för att kunna känna mig mer attraherad av den där snälla och glada tvåsamheten, när det finns något så vackert som obesvarad kärlek.
 
För kärlek är för dom som har tur. Och jag har istället tur i så mycket annat.