Jag är en människa som gillar struktur. När allt är tydligt och jag kan visualisera det framför mig. Jag vill ha koll och kontroll. Veta saker och vara förberedd. 
 
Så det där med att alltid dejta minst 2-3 killar samtidigt... Ja alltså det är ju bra i teorin. Att liksom ha många bollar i luften och inte vara för lätttillgänglig och needy. Är en tråkig så finns det alltid någon annan att vända sig till.
 
Men i praktiken... En sådär 100 killar senare så har jag insett att det nästan är omöjligt att ha koll. Jag har tur som har bloggen där det mesta står med. Men när jag försöker komma ihåg gamla dejter eller så, glömmer jag ofta bort massvis av killar. Och ibland frågar mina vänner "du A-J, hur gick det med han Johan?" Då svarar jag "Johan vem? Du menar Johannes? Eller Jakob? Eller Jens?". "Nej alltså, han... Jesper!" "Jesper? Jag har väl aldrig träffat någon Jesper...?"
 
Jag har alltså ingen jävla koll överhuvudtaget. Alla heter samma och blandas ihop och försvinner liksom i mängden.
 
Och ni vet den där lilla ljusglimten som dyker upp på mitt jobb en kvart om veckan? Vi stod och pratade idag. Han hade fullt fokus på mig i TJUGO minuter, för han glömde visst bort tiden... Ja jag klagar inte! Jag vet dock inte riktigt vad han heter... Ett namn mindre att lägga på minnet (((((-:
Jag har en tjejkompis som berättar om en kille hon träffar. De jobbar ihop, och en dag skrev hon till honom och de fick igång en konversation. Efter ett tag sågs de utanför jobbet och så gick de hem till honom, drack te i hans soffa och kysstes. Och nu fortsätter de ses. 
 
Jag är SÅ avundsjuk. Jag sa till henne att jag inte förstår hur det känns? Är det pirrigt? Spännande? Tonårsaktigt? Mysigt? Jag har så svårt att relatera. Sen sa hon till mig att A-J, det är ju EXAKT som med Modellen?! Jo kanske... Den enda skillnaden är att vi ligger varje gång vi ses.
 
Och det är nog sant. Varje gång vi ses är ju ett jävla underbart äventyr. Men vi har bara träffats fem gånger på åtta månader, och det är så jävla sällan. Jag vill ses oftare. Hitta på saker, annat än att alltid vara i min säng. Och när han är här säger han ju att han också vill göra saker, äta middag hos honom, gå promenader osv. Så varför händer det aldrig? Jag vill ju gärna att det ska bli något mer...
 
JA, jag erkänner väl då. Jag gillar honom. Annars hade jag ju inte gjort en så big deal av det här. Jag hade gärna velat skapa något med honom. Kunnat tänka mig att lägga ner hela singellivet och satsa på bara oss. Och nu säger min vän åt mig att berätta det för honom. Att jag ska vara ärlig, precis som jag alltid förespråkar. Men hur fan skulle det gå till? Ey du btw Modellen, I like you typ eller nåt. 
 
Kanske bäst att A-J håller käften den här gången. Det kommer ju aldrig sluta bra. Tips på beteende /strategi /tillvägagångssätt /vad man ska göra /säga?
Det krävdes inte mycket för mig att få tillbaka singelpeppen. En promenad på stan med lite komplimanger och blickar gjorde susen, och efter att jag igår kväll återinstallerade Tinder har bekräftelsen strömmat in. Jo det är ju så - man behöver, på gott och ont, bekräftelsen. Och fan vad jag är back on track nu! Det har varit en dålig vecka men nu är jag glad igen.
 
Så nu tycker jag bara att ni, precis som jag, ska trycka på play, dansa runt i era rum och sjunga och känna er så jävla bäst i världen och förstå hur vackra personer ni är. Vare sig ni ska stanna hemma ikväll, gå på dejt, dra ut och festa, ligga i sängen och gosa med en partner, ligga i sängen och deppa över en annan... Ja, det behövs i varje fall! Ställ er upp. Och framför allt - förstå att ni har all rätt att kräva det bästa.
 
 
Ha en toppenkväll! <3