Vad hände igår kväll? Jag förstår ingenting? Hur blev det så att jag var vaken hela natten och hade jättebra och mysigt sex (med stryptag inkluderat) med min granne? Och kanske kan vi typ fortsätta ses och köra lite casual ligg då och då?
 
Inte fan vet jag, men jag väljer att inte ifrågasätta det goda universum ger mig. Tackar och tar emot. Och än en gång får jag det bekräftat - killar man kan snacka med och klickar med gör allt så jävla mycket lättare i sängen. 
 
Vi får väl se om vi ses ikväll igen. Om min kropp klarar av det, vill säga. Killen är nämligen väldigt hårdhänt (och jag ska inte ljuga, jag fick nästan panik när jag såg hur stor han var). 
 
Livets goda nöjen.

Efter att äntligen ha somnat om vaknade jag denna morgon av kyrkklockorna som i vanlig ordning ringer vid en passande uppstigningstid. En kort löprunda och tidsmässigt längre dusch senare var jag på fötter igen och klädde på mig de snyggaste vardagsplagg jag har för att gå till stan. Och här sitter jag på ett café med en kopp te och tänker. The sweetness av att vara för sig själv, men inte vara ensam. Ljudet av alla röster och skratt, klirr med porslin och musiken i bakgrunden är för mig så oerhört tryggt. Det lugnar mig.

Jag vill skriva till killen som jag var med i natt. Men jag avvaktar. När han var på väg hem skrev jag till honom att jag haft kul, och han svarade detsamma. Det känns spelfritt. Vi kan driva med varandra, jag kan köra med min sarkasm och öppenhet och han kan svara avslappnat och ironiskt. Tack gud för bra personkemi. Min vän, som försökt få ihop oss ett tag nu, ÄLSKAR det här. Jag smsade henne inatt.

”Oj då… råkade visst…. ligga med….”
"VEM?!?!?!"
"Victor..."

Och hennes reaktion var oslagbar. Hon såg väl att vi skulle funka ihop. Det blir ingen awkward tysnad mellan oss eller något dömande. Jag vill liksom bara sitta och prata med honom om allt. Hitta på saker och så.. Oj vilken konstig känsla…? Märkligt…

 

Fuck it, varför avvakta. Jag skriver till honom nu.

Victor,
Det var ett långt förspel. Det har tagit över en månad att få ihop det. Men nu inatt så kom killen, Victor, förbi för en snabbvisit och det var så skönt att ÄNTLIGEN HA ETT AVSLAPPNAT OCH ROLIGT SNACK med en kille och samtidigt kunna... Knulla. Utan problem (jo visst, han var rätt full, och inte alltid gick det så bra för själva orgasmerna att peaka, men det går att se förbi).
 
Under en timma svettades och brottades och stönade vi (fan vem behöver träning när man kan ha ett aktivt sexliv?!) - sängen var nära på att gå sönder och jag svär att jag nu är helt säker på att detta är anledningen till att grannarna inte pratar med mig när vi möts i korridoren. Men ärligt talat - I don't care. Jag hade faktiskt jättekul. Jag bara hoppas att han fortsätter vara lika skön nu efter ligget; ett område som majoriteten av alla killar failar på. Vi får väl se. 
 
Jag fick i alla fall (förutom de sedvanliga bröst-komplimangerna) kommentarer om hur skönt det är med en tjej som vågar visa sin kåthet och är ärlig och öppen. Ja vad gör man annars än att visa sig kåt när man har sex?, frågade jag honom då, varpå jag fick svaret att de flesta tjejer ofta spelar ointresserade och försöker visa sig oskyldiga (hans ord, inte mina). Då blev jag glad över min självsäkerhet. Jag är glad att jag har erfarenhet. Jag är glad att jag testat och provat och känt och undersökt dessa 16 människor och alla dessa i kombination med mig. Jag har lärt mig så mycket om hur jag fungerar, vad jag vill ha, vad jag föredrar, vad många killar föredrar, hur man vågar visa vad man vill ha och hur man lyssnar till en annan människas kropp. Och, sist men inte minst, HUR man fixar hem ett bra ligg. Det är en hel vetenskap det här, och jag gillar det.
 
Victor (som för övrigt bara RÅKAR vara en av Modellens bästa vänner...) kommer tyvärr vara otillgänglig nu ett tag framöver, så det enda eventuella livstecken jag (och ni) kommer få från hans håll är via chatt. På ett sätt är det skönt - ingen press att trycka in ett krystat andra möte snart. Kanske, bara kanske, finns det en möjlighet för oss att skriva och lära känna varandra mer, och faktiskt bli vänner. Det borde inte vara så svårt (?!?!). Fast av erfarenhet har jag märkt att jo, det är det.
Victor,
Jag har kommit till det stadiet där jag FAKTISKT struntar i att svara när idioter till killar hör av sig. Exempelvis killen som för ett par dagar sedan berättade för mig att jag borde sluta ligga så mycket och tänka på mitt rykte. Han sms:ade idag igen och försökte starta en konversation. Jag svarade inte överhuvudtaget.
 
Eller som nu under kvällen när Alex har hört av sig. Två gånger. Skickat bilder och videor på snapchat. Jag läser och struntar i att svara. Jag borde tycka det är frestande att komma med smarta och nonchalanta replies, men istället skiter jag bara i det och låter min tystnad tala. Låt mig bara vara. Förresten så var det nära att jag skulle träffa Alex igår på jobbet. När chefen informerade om detta gick min puls upp och jag sprang flera gånger under dagen in på toaletten för att titta mig i spegeln. Så vidrigt att en kille kan framkalla en sådan reaktion. En kille som dessutom har fått fler chanser än han förtjänar. 
 
Nej fan, låt mig bara vara. Hur tydlig ska jag behöva vara?
Alex,
Nu kanske man kan hoppas att det hänt lite action i mitt sexliv. Men icke. Istället ska jag dela med mig av ett par nackdelar med att vara singel. Not so much om den höga risken att bli hivsmittad eller drabbad av oönskade graviditeter. Inte heller funderar jag så mycket över paniken inom mig som skriker frågandes "NÄR blir nästa chans att få ligga?!"
 
Jag tänker mer på det där med att vara så väldigt... Ensam. När man liksom är singel, och bor själv. Och inte har  bästa vänner man umgås med hela tiden. Och man inte är så nära sina kollegor. Eller grannar. Och föräldrarna bor en bit bort. Och alla de där kk-förhållandena man försökte få till dog ut. Sommarens överflöd av sällskap har nu tvärvänt och jag har varit för mig själv efter jobbet alla dagar den här veckan. Så vad har jag gjort? Sovit i mängder. Tagit promenader. Läst böcker. En sån jävla kontrast till vad jag gjorde för bara en månad sedan. Det känns både bra och dåligt. Jag hoppas att det bara är tillfälligt; detta inrutade liv av rutiner, upprepningar och larm satta 04:45 varannan morgon. Det har sin charm, men att vara ensam och grubbla för mycket har aldrig varit uppiggande för mig. Jag inser nu att det finns en del fördelar med förhållanden; att ha någon att komma hem till och äta middag med och sova med ... Men jag vill aldrig ta något för givet. Jag vill aldrig ta en annan människas sällskap för givet.
 
Jag behöver liksom något att se fram emot. Visst, en stor del av lönen ska jag lägga på en stor partyresa nästa sommar, men det känns för långt bort. Hela den här veckan har jag orkat ta mig igenom varje arbetsdag, dels för att jag verkligen tror att mitt jobb gör en positiv skillnad för människor, men också för att jag har inbokat en caféfrukost på lördag förmiddag. Med mig själv. Och jag funderar på att gå ut och äta middag och se på bio på kvällen. Med mig själv.
 
Tja, varför inte egentligen?
Under sommaren har jag skrivit med en kille (eller ja, kanske 87 stycken) från Tinder och vi har klickat så bra. Vi skulle ses och allt. Åka över halva Sverige för att träffas. Det blev aldrig av och rann ut i sanden, vilket jag hade kunnat gissa (för det är alltid så det blir). Inga tårar fällda, det var kul så länge det varade, glömt honom nu osv.
 
Över en vecka har gått utan ett ljud från honom. Och idag smsade han mig, från ingenstans, och frågade "Har du hittat någon ny kille?" varpå jag frågade vad det hade med honom att göra (little did he know att jag under våra mest intensiva veckor av sms låg med fler killar än jag själv kommer ihåg). Och efter en liten dialog mellan oss skriver han "Jag tycker inte du borde ligga med så många som du gör". Efter att jag bad honom utveckla så skrev han ett LÅNGT sms om hur dåligt det är för ryktet, att det inte är utvecklande, att det "är äckligt att komma upp i siffror nära 20 sexpartners, det är vårdslöst och obeslutsamt".
 
Men VA? 
 
Och han är inte den första. Jag trodde aldrig att folk i min närhet (och uppenbara idioter på Internet) skulle ha mage att uttrycka ett sådant äckel mot MITT privatliv. HUR kan en människa tro att det på något sätt är deras ensak att berätta för andra hur de ska leva? Jag vet att jag gjort samma misstag mot andra tidigare i mitt liv. Men när folk är vuxna så ska det väl för fan inte vara så svårt. Tjejer som ligger mycket är billiga slampor. Bra, då har vi det fastställt.

Del 1

Del 2

Hela tiden låg jag och tänkte på att jag kanske borde berätta för honom att han var min första. Min första kyss, min första allt. För i mitt huvud var han erfaren och kunde allt, och de usla kyssarna berodde på mig osv. Vi fortsatte under natten att ta på varandra, han ville så gärna gå hela vägen och ha sex. Jag kände mig inte alls redo. Verkligen inte alls. Så jag sa inte den här gången, men lovade att det skulle hända nästa. Idiotiskt.

Så, efter MÅNGA om och men gav han med sig och vi somnade. Ett par veckor senare sov han hos mig igen. Och då gick jag med på att ha sex, för det hade ju liksom varit överenskommelsen. Så vi testade. Med kondom. Och fy fan. Fy fan vilken smärta. Den berodde främst på att jag inte var ett dugg våt. Tvärtom tror jag aldrig att jag varit torrare. Det kändes som jag låg där och blev penetrerad med en ihoprullad bit sandpapper. Ord som taggtråd, skyhög friktion och hopplöshet came to my mind. Besvikelsen. Är det så här sex känns? Då vill jag inte vara med. Fy fan. Hela min framtid är förstörd. Aldrig vill jag ge mig in i det här igen.

Vi testade hela natten. In på morgonen, precis innan jag skulle gå till jobbet. Åh fy fan vilket misslyckande, igen. Jag kunde inte gå normalt på TVÅ dagar på grund av all smärta och ömhet i underlivet.

Ja nu låter det ju som jag överdriver. Men jag var varken kär, kåt eller sugen. Och verkligen inte redo. Och det här var med killen som kom att bli min ”pojkvän” under tre års tid som ni läst om tidigare. Vi fortsatte ses och ja, till slut så lyckades ju sexet bli skapligt.

Så ja, den natten jag förlorade min oskuld var varken romantisk, rolig eller härlig. Den var inte filmisk (om vi då inte syftar på Linas Kvällsbok-stuk av film) eller vacker. Det var det sämsta sexet jag haft. Men jag tror det är rätt vanligt eller? Att första gången suger?

 

NU förstår ni varför jag inte riktigt tror att ni vill läsa om denna skiten? Varför ens minnas mitt bistra förflutna när jag liksom har Modellen och alla andra bra ligg att lägga på minnet? Nu är historien nedskriven, dags att radera ur hjärnan.

Idag skriver jag med män som är dubbelt så gamla som jag, städar lägenheten och gör den redo för hösten (som klädmässigt är min absoluta favoritårstid) och funderar över VAD FAN SOM HÄNDE MED MIG OCH MODELLEN? Jag hittade detta inlägget (kan fortfarande inte tro att det hänt på riktigt). Det låter som en dröm. Som allt är påhittat. Jag saknar det. Jag vill ha det igen.
 
Och fan. Vi har inte haft några såna magiska stunder mer. Jag börjar tro att det aldrig mer kommer ske. Fan. Det tog slut så snabbt. Jag smsade honom i veckan och sa att jag vill ses. Han sa att han hade fullt upp (...) men att det hade varit fint att ses. Så ja, nu KAN jag inte höra av mig till honom mer. För han VET att det är upp till honom ifall han vill ses. Jag saknar honom... Helvete. 
 
Och hur gör jag för att ta mig genom detta? Ja inte kan jag höra av mig till senaste ligget för det visade sig visst att han smittat mig med någon bakterie (lång historia...) så inte fan vill jag ses igen. Och varje dag riskerar jag ju att stöta på Alex, och det gör att jag varje morgon fixar mig till tänderna och HOPPAS innerligt på att han ska se mig (ja, jag tar omvägar förbi hans område för att sådär casual kanske Oj, hej? Är du här?). Men vi har inte setts. Än. Stalker-A-J är rutinerad, ska ni veta. Inget jag är stolt över.
 
Kan för övrigt meddela att jag inte druckit alkohol på nio dagar. NIO dagar. För mig sommaren 2014 är det en bedrift. Ska försöka lyckas vidbehålla detta nu. I min ensamhet. I min tomma säng.
Alex, Modellen,
Jag var iväg på en lång resa för ett tag sedan. Flera månader var jag hemifrån. Borta från min lägenhet, min stad, mitt Sverige. Jag ville väl hitta mig själv. Vilket man aldrig gör på sådana resor. Allt man upptäcker är att världen är så olika för så många människor. Att det ser så annorlunda ut ju längre bort man kommer. Men man inser också, där mitt bland lokalbefolkningen på en skör båt över en flod full med giftigt vatten, att vi inte alls är unika. Vi är alla av samma ämnen, stjärnstoft och själar.
 
Nåväl. Det var inte dit jag skulle komma. Det var mer menat att handla om hemlängtan. För det var något jag kände för första gången i mitt liv på den resan. Jag ville så gärna hem. Jag drömde om den dagen jag landat i Sverige igen och kunde sova i min säng i min egen lägenhet och gå på mina gator i klackar och kappa och känna den svala vinden (vind, ja det där som uppenbarligen inte existerar någonstans förutom i Norden).  
 
Jag lyssnade på Hometown Glory med Adele i två veckor efter min hemkomst när jag ledigt strosade på gatorna. Jag var kär. Upp över öronen förälskad i min stad. I mitt liv. I min vardag. Likt Carrie Bradshaw som dejtar New York under sin singeltid, föll jag dagligen för atmosfären i min tillvaro. Jag var så lycklig. Jag kände mig så tillfreds och fulländad och vacker och tacksam. Jag hade inte hittat mig själv under resan, men jag hittade en stor del av mig själv när jag kommit hem. Och sedan dess har jag, nästan varje dag, känt mig så euforiskt nöjd över allt i mitt liv.
 
 
Så vi möter upp honom utanför festen och går tillsammans in. Hela kvällen skickar han små signaler, blickar, har armen runt mig när vi sitter i soffan och allt det där man liksom tolkar in alldeles för mycket. Så jag antar att det inte betyder något. Jag kände hur det kittlade i min mage när jag tänkte på honom den natten. Och vid fyra-tiden, i mörkret, skickade han ett sms till mig. Frågade om jag ville ses igen. Men att det kanske inte var så smart, med tanke på hans kompis. 
 
Ändå sågs vi. Jag träffade honom i hans del av stan och vi åkte hem till honom, jag var väldigt nervös. Det kunde ju innebära vad som helst. Och jag var inte alls säker på om jag var redo. Vi pratade ännu en gång om den där kompisen. Jag sa att jag inte var intresserad längre. Väl i hans rum satt jag vid hans datorstol och han skulle visa mig något, han lutade sig över mig för att nå tangentbordet... Jag kände hur hans hand nuddade min. Och hur det kom som en elektrisk stöt genom hela min kropp. Där och då trodde jag att jag skulle få vara med om min första kyss. Men icke. Istället drogs det ut på tiden, och jag åkte hem.
 
Efter många misslyckade försök att ses (en klurig kille med knepiga svar kombinerat med en osäker och oerfaren tjej är inte effektivt), så kom han hem till mig. Mina föräldrar kändes tveksamma. "Ska han sova här? Då tar vi fram madrassen på golvet så han har någonstans att sova!" Suck, mamma... Han dök i alla fall upp och jag minns fortfarande exakt hur han såg ut den kvällen. Vilka kläder han hade, hur hans frisyr såg ut, vad hans parfym luktade. Allt var så nytt. Att ha honom hemma hos sig.
 
Kvällen kom och vi tittade på film inne på mitt rum. Jag vågade inte röra honom. Jag låg bara där, nervös och stel, bredvid honom och väntade på att han skulle göra ett move. Men det kom aldrig. Filmen tog slut och jag släckte ner rummet. Sedan lade jag mig i sängen där han låg och jag var knäpptyst. Jag visste inte vad jag skulle säga. Eller göra.
 
Är du där? Frågade han. Och när jag tyst svarat ja, tog han sin mun mot min och kysste mig. Jag försökte kyssa tillbaka. Men det blev inte bra. Inte bra alls.Det var liksom för mycket luft och för lite tunga, inga mötande läppar på det sättet jag hade hoppats på. Och nu låg vi där och jag försökte verkligen göra det bra, men självklart trodde jag att allt som var fel berodde på oerfarna mig. Jag kan nog säga att det var en av de värsta kyssarna jag haft, den där kyssen som alltid kommer vara min första. Och värre första-gånger skulle det komma inom en snar framtid.