Alltså det är ju alltid kul när man får träffa föräldrarna till killen man är kär i. Jättespännande och en rätt så big deal. Och det betyder ju att killen tar en på allvar, när man är seriös nog att introducera en tjej för sina föräldrar.
 
Men... När det inte riktigt är meningen då? När man råkar sitta och prata med en man som visar sig vara fadern till killen man varit kär i i ett år? 
 
Ja det hände mig i morse. Förstå min chock när en man halvt flirtade med mig, och jag insåg att det var Alexs pappa jag satt och snackade med? 
 
Aldrig kommer man ifrån den där killen. 
 
(för att förtydliga; är ju inte kääär i honom. Bara det att när jag råkar få syn på honom så kollapsar alla mina inre organ. Och så fort någon på jobbet pratar om honom blir jag stoppljusröd i ansiktet. Men kär? Nej inte så värst mycket.)
Mitt jobb är rätt tråkigt den här hösten. Inte alls lika stimulerande och häftigt och roligt som det jag jobbade med i våras (till 90% tack vare att jag var störtkär - obesvarat - i min kollega). Dagarna bara går och går, och jag känner att den där hårföningen och sminkstunden på morgonen inte är till något större värde.
 
Men så upptäckte jag att en gång i veckan råkar det befinna sig en rätt så intressant kille på mitt jobb, EN HEL HALVTIMMA. Och chansen att han råkar se mig är väl en sådär 20%. Alltså tillräckligt med tid för att jag ska gå bananas i badrummet på morgonen och fixa mig lite sådär jättemycket extra. Och så längtar jag till att komma fram till jobbet, och drar mig för att gå därifrån.
 
Alltså: under en halvtimma är han kanske på min avdelning någon gång under veckan. Det är allt jag har att gå på. Och det är tillräckligt för att livsgnistan ska tändas i mig igen. När jag tänker efter så har skola och jobb ALLTID känts roligt att gå till när det finns någon snygg kille att spana in och flirta med på plats. Visst är det lite synd? Att de ska få påverka mig så mycket? Men å andra sidan, detta kan jag inte klaga på...